frågor och svar

Här kan du ta del av frågor som inkommit till oss. Du kan också själv ställa en fråga till oss. Du skickar din fråga till någon av våra mailadresser. Svaret får du tillbaka på din mail. Ett urval av de inkommande frågorna publiceras här anonymt.

 

 

Besiktningsprotokoll

 

 

Här kan du besiktiga din relation.

Läs en fråga i taget och notera den siffra som du tycker stämmer bäst.

 

 

 

1 = Inga anmärkningar

2 = Vissa problem

3 = Problem som måste åtgärdas

 

 

 

1 2 3 Vi ger varandra tid och uppmärksamhet

 

1 2 3 Vi har roligt tillsammans

 

1 2 3 Vi har lätt för att prata med och förstå varandra

 

1 2 3 Jag är nöjd med arbetsfördelningen

 

1 2 3 Jag får den kärlek och uppmuntran som jag behöver

 

1 2 3 Jag har lärt mig att acceptera min partners negativa sidor

 

1 2 3 Vi bestämmer tillsammans, ingen av oss dominerar

 

1 2 3 När vi inte tycker lika så hittar vi ofta lösningar

 

1 2 3 Vi grälar sällan om pengar

 

1 2 3 Vi har samma idéer om barnuppfostran

 

1 2 3 Jag är nöjd med vårt sexliv

 

 

 

 

Besiktningsresultat: _________ poäng

 

 

 

11 – 13 Vårt förhållande är i utmärkt skick

14 – 18 Vårt förhållande behöver service

19 – 27 Vårt förhållande har allvarliga brister som behöver åtgärdas

28 – 33 Körförbud.

 

 

 

 

Beställ tid:

 

Anders Bergström Magnus Lerman

070 5366596 0735-268411

samtalsforumab@gmail.com magnus@lerman.se

 

 

 

 

 

 

 

 

FRÅGOR OCH SVAR

 

 

Jag har träffat en helt underbar man i snart tre år. Vi funkar jättebra ihop och jag älskar honom. Problemet är att han inte vill ha barn och jag kan inte tänka mig ett liv utan. Jag överväger nu om jag ska fortsätta relationen eller inte. Ibland har han verkat osäker på om han ändå inte vill. Jag sa "Kanske du ångrar dig om några år..." Då sa han: "Kanske det..." Andra gånger har han sagt att han absolut inte vill. Han verkar nästan rädd för att få barn. Vad ska jag göra?

 

Låt oss konstatera att det inte finns några enkla lösningar på er situation. Att t.ex. tjata eller lura till sig barn är riktigt dåliga idéer. Frågan behöver helt enkelt "knådas" i ömsesidig delaktighet och tydlighet. Det handlar om att dela svårigheterna med varandra. Din man har bestämt sig för att inte vilja ha barn men antyder samtidigt en osäkerhet som du har dålig insyn i. Denna fråga är för stor för hemlisar. Därför behöver du få klart för dig hur han resonerar. Allt verkar ju bra i övrigt. Är han rädd? Vill han inte bli uppbunden eller byta livsstil? Stå ut med att lyssna på och försök förstå hans kanske orimliga tvivel och osakliga argument utan att lägga in dina egna åsikter. Berätta för honom om din längtan och vad det betyder för dig att få leva med barn. Kommer ni fram till att ni fortfarande har olika uppfattningar behöver du ta ett eget beslut: Stanna eller gå. Faktorerna; graden av kär och relationens längd är statistiskt sett två osäkra kompasser att orientera stora beslut efter. Du behöver alltså ställa dig frågan; kan jag avstå barn oavsett den här relationen? Kan jag stå för mitt beslut oavsett hur livet utvecklar sig? En tvekan här kan vara en fingervisning om hur du ska gå vidare.

 

 

 

 

 

 

Jag har en dotter på två år som är väldigt blygt av sig. Typ hemma hos mina syskon eller föräldrar blir hon helt hysterisk om någon annan håller henne. Min mamma tycker att hon behöver tränas och håller henne trots att hon blir ledsen men det känns så svårt. Vad ska jag göra?

Hälsningar

”överbeskyddande?”

 

Det finns en sund och naturlig blyghet hos alla friska barn som kommer och går i olika perioder under hela uppväxten. Din dotter är bara två år och berättar med sin blyghet att du är en viktig person för henne och att hon behöver dig. Din dotter är fortfarande rätt ointresserad av att lära känna andra och att utforska andra miljöer. Det kommer. Din dotter är kompetent och vet vad hon behöver. Blygheten är hennes sätt att hala hem dig för att så småningom hitta sitt mod igen. Att träna separation är inte lösningen för hennes blyghet. Det är bara barn som varit beroende som kan utveckla oberoende, det är bara barn som varit nära som kan avlägsna sig och det är bara barn som varit trygga som vågar sig ut i världen för att utforska den. Låt din dotter vara med andra så länge hon tycker att det är kul men tag dig rätten att hämta tillbaka henne när hon blir ledsen och visar att gränsen är nådd.

 

 

 

 

 

 

Vi är inte överens om det är bra att gräla eller inte. Jag tycker att det är obehagligt och onödigt medan min sambo tycker att det är bra att ”rensa luften” ibland. Vem av oss har rätt?

”Oense”

 

Ni har rätt båda två! Det finns olika åsikter om rätt och fel kring nödvändigheten av gräl som ett sätt att vårda relationer. I grunden är det alltid en fråga om respekt. För många vore tillvaron väldigt angenäm utan konflikter där kompromisser skapas med stor lyhördhet för det man hört av varandras önskan och där utveckling sker i gemenskapen. Precis som i förälskelsen!! För andra är det goda grälet kvittot på engagemang och motsatsen till likgiltighet. Det är för att jag bryr mig som jag ifrågasätter, ställer krav, protesterar, etc. I gräl känns avståndet som tydligast och båda vet var man behöver lägga sin kraft för att minska detta avstånd. Det goda grälet kan öka uppmäsksamheten för varandra och inte sällan vara en inbjudan till intimitet. I det goda grälet är det minst två deltagare som tryggt kan föra fram sina åsikter utan risk för repressalier från den andre. I det destruktiva grälet däremot, ofta beskrivet som psykiskt våld, är det en person (eller båda) som genom att skrämmas försöker ta makten över den andre. Grundförutsättningen för att leva i en relation där grälet är en ingrediens är att ingen någonsin behöver känna sig rädd för den andre. Så vi landar i ordet ömsesidighet: Att även i stunder av obehag och avstånd försöka sätta sig in i den andres situation och jämföra den med sin egen för att söka en lösning som kan ge respekt till dem båda. Den som alltid vill ha rätt, alltid vill veta bäst, alltid vill vara bäst, behöver hitta en annan arena än parrelationen och familjen.

 

 

 

 

 

 

Förra gången skrev ni om den ”goda konflikten”. Gräl är väl alltid destruktiva. Hur menar ni att man kan gräla konstruktivt?

”undrande”

 

Att gå igenom kriser och motgångar är en del av en fungerande relation. Rätt hanterat kan det befästa relationen och öka känslan av tillit. Konflikter är ett engagemang för angelägna gemensamma frågor till skillnad från likgiltighet som är kärlekens motsats. Gå till dig själv och lär dig handskas med den goda konfliktens samtal enligt följande principer:

 

Skilj sak och person. Om en konflikt ska upplevas konstruktiv behöver man känna sig älskad eller åtminstone respekterad som person även om man är oense i sak. Lämna beskyllningar, förlöjliganden och kritik utanför samtalet liksom icke-verbala uttryck för missnöje och

förakt. Låt gärna din arghet göra dig tydlig men använd den inte som ett påtryckningsmedel. Låt gamla oförrätter vara preskriberade. Tänk på att en konflikt inte handlar om dig utan om er, ni spelar i samma lag och ska båda gå som vinnare ur samtalet.

 

I en konflikt finns det alltid två versioner som är hämtade ur två olika perspektiv. Betrakta DIN version som EN sanning av två likvärdiga sanningar. Lyssna på den andres version och lyssna färdigt. Visa upp för den andre att du har hört på. Upprepa det viktigaste som du har hört och lyft framför allt fram det som du kan hålla med om innan du kompletterar samtalet med dina egna åsikter. Låt fokus ligga på dig själv och vad du behöver snarare än på den andre och vad den ska göra. Var inställd på att kompromissa och ha rätt förväntningar på vad du försöker uppnå.

 

Låt det finnas pauser i samtalet så du hinner tänka efter. Ett musikstycke skulle bli outhärdligt att lyssna på om det inte fanns uppehåll mellan tonerna. Tolka inte allting till det negativa. Den andre må uttrycka sig klumpigt men betänk att avsikterna ändå alltid är goda.

 

 

 

 

 

Vi har nyligen fått veta att min man har en obotlig dödlig sjukdom och är mycket arg och ledsen. Han ställer hela tiden frågan ”varför just jag?” Vad ska jag svara honom?

hustrun

 

Var ärlig och svara som det är: ”Jag vet inte”. Du kan också svara med en motfråga: ”Varför inte just du?” Eftersom vi alla måste möta döden och döendet, blir det förr eller senare vår tur. Vad din man egentligen frågar är: ”Varför händer det mig just nu?” Din viktigaste uppgift är inte att svara på din mans frågor utan att lyssna, vara delaktig och nära. Dela gärna din förundran och obegriplighet över frågorna tillsammans med din man men kanske är en kram det enda möjliga svar som med ärlighet kan ges. Tillåt argheten och ledsenheten i er relation men var inte förvånad om din man faktiskt också kan uppleva att livet har goda stunder. Känslan av panik och att tiden är för kort är ett övergående tillstånd. Så småningom kommer din man att upptäcka att livskvalitet inte kan räknas i timmar, veckor och månader utan måste bedömas utifrån själva djupet i relation till livet och till andra. Du kommer med all säkerhet att bli en viktig del av den livskvaliten hos din man.

 

 

 

 

 

Hej! Jag önskar några goda råd för hur vi ska få ihop våra olika viljor till semestern.

”Boråsare”

 

I en familj kan semestertiden innebära olika förväntningar med avseende på avkoppling, äventyr, tid med släkt och vänner, resmål, osv. Mängden ledig tid, familjens ekonomi och olika viljor påverkar starkt våra val. Men semester kan också präglas av stress och beslutsvånda. Några vanliga sätt för att bestämma vad vi ska göra på semestern är att bolla förslag med varandra för att komma fram till en gemensam ide, att följa traditioner ”så här firar vi semester varje år”, att alla i familjen får något från sin önskan, att vi tar det som det kommer, att vilja ha en del av semestern för mig själv.

Vi har tidigare hyllat tanken om Familjeråd och tänker att semesterplanering är ett utmärkt tillfälle för genomförande. Varje kväll kan avslutas med: hur har du/vi haft det idag och vad har du/vi för önskemål för i morgon? Från det att barn kommit upp i skolålder så är de kapabla att vara med och planera. Om det finns olika förväntningar i familjen, våga dela på er. En bekant som uppskattade resor tog med sitt barn till ett nytt europeiskt land varje sommar. En annan introducerade friluftsliv på tu man hand. Och för det stressade paret kan att sova ut tillsammans, äta lång frukost ihop, ta tag i förrådet, gå en långpromenad, sitta uppe sent och spela spel vara den rätta medicinen. Och allt nästan gratis. Lycka till.

 

 

 

 

 

 

Jag och min son, 11 år, lever i en nybildad familj. Vi är en familj mitt i livet som jobbar mycket och det gäller att få ihop livspusslet. Min sambo skriver scheman som stöd. Vårt problem är dock att min son inte bryr sig. Han kommer när han vill och passar sällan tider. Hans stora intresse är datorn. Jag har svårt att hantera det och är konstant arg på honom vilket inte är okej och det går ut över familjen. Min sambo är lugn och klarar det bättre. På helgerna hittar jag och sonen ibland på saker själva och då går det bättre. Jag mår inte bra av detta och längtar bara bort. Vad ska jag göra?

 

Barn är olika men har det gemensamt att bra relationer är en förutsättning för en god utveckling. Därför delar jag din uppfattning om att din son behöver sin familj. Har du frågat honom vem han anser ingår i SIN familj? Kanske har ni olika uppfattningar om det. I DIN familj försöker ni få vardagen att gå ihop och det ställer krav på samordning och logistik. Att leva ihop kostar i anpassning men återbetalar sig i gemenskap, eller borde göra det. Här finns några frågor att ställa: Hur ser gemenskapen ut i din familj? Finns det plats för varandra inte bara på schemat utan också i hjärtat? Vad svarar din arghet? Om din son känns långt borta, vem har då flyttat på sig? Vad svarar ditt schema? Handen på hjärtat, vardagspusslandet och scheman blir på bekostnad av närhet och gemenskap. Din son flyr bort och du längtar bort. Där verkar ni ju rätt lika. Din familj har blivit som ett stort företag som producerar aktivtet medan gemenskapen finns i dina drömmar. Kanske är frustrationen över din son vänd åt fel håll. När du är själv med din son fungerar det ju bättre. Prata med din sambo om hur familjen behöver förändras för att kunna vara inbjudande för din son och ett alternativ till datorn.

 

 

 

 

 

 

Jag söker ett seriöst förhållande men har inte så stort kontaktnät själv. Jag undrar därför om nätet är ett bra sätt att träffa någon på.

 

Nätdejting är lika populärt bland båda könen och i alla åldrar. Nätdejting är ett effektivt sätt att få kontakt med nya människor vare sig man söker nya vänner eller ett långvarigt förhållande. 23 % av par som inleder ett förhållande har träffats på nätet visar siffror från Sifo. Det gör nätet till det vanligaste sättet att hitta kärleken på. Bland vänner och bekanta hittar 21 % varandra. Mindre effektivt är det att leta på jobbet där 14%, krogen 13% och via kontaktannonser 0%, hittar varandra. Nätbaserade förhållanden håller också bra kvalitet då antalet separationer inte är fler än om man träffats ”offline”. Men nätdejting har också faror så läs på om dessa, var inte för naiv och ”Go Slow”.

 

När du ska välja partner är här några tips för ett seriöst förhållande: Det viktigaste är inte om personligheterna är samma utan att värderingarna om hur man ser på livet matchar. Orientera dig i om ni kan finna gemensamma intressen. Kan ni ha en öppen dialog på ett personligt plan kombinerat med en ömsesidig respekt kommer ni också att kunna lösa många problem. En sund relation behöver inte vara fri från konflikter men från kränkningar. Var uppmärksam på oläkta sår både hos dig och den andre och vänta med att ingå en djupare relation tills förälskelsen övergår i kärlek då du kan se även de mindre bra sidorna. Hitta tryggheten i dig själv och fråga dig; är du lycklig? Först när din egen lycka är i ordning kan du erbjuda något till någon annan. Lycka till.

 

 

 

 

 

 

Jag och min man har varit gifta i många år. De senaste åren har jag känt mig allt mer ensam i relationen, som om vi vuxit ifrån varandra. När jag tar upp det med honom så tycker han att jag tjatar. Kräver jag för mycket, vi har ju inga konflikter i övrigt? ”Kvinna mitt i livet”

 

En relations kvalitet mäts inte i antalet konflikter utan i graden av känslomässig närhet. Känslomässig närhet är den där känslan av att stå någon riktigt nära, en själsfrände, en känsla av att vara unik där små signaler förmedlar samhörighet i lekfullt samspel. Vi både ger och får av stöd och uppmuntran, tröst och förståelse. Men en relation är i ständig förändring och utan regelbunden uppdatering kan det även i den bästa av relationer uppstå en känsla av distans som kan få relationen att kännas livlös. Ofta uppstår ett samspelsmönster där den ene blir otålig och den andre undfallande. Många relationer slutar här. Vill man undvika det krävs som regel professionell hjälp men i korta ordalag kan man göra följande: Gör klart för varandra att ni båda är oroliga för att relationen ska spricka. Titta på ert negativa samspelsmönster och hjälps åt att bryta det. Kom överens om att det är distansen mellan er som är er fiende. Sätt av tid för varandra att vara tillsammans och för samtal. Betrakta distansen som ett resultat av känslomässig saknad. Formulera denna saknad mellan er och fråga varandra: Är jag viktig för dig? Vill du ha mig? Duger jag för dig? Bryr du dig om mig? Betyder jag något för dig? Kommer du att finnas där för mig när jag behöver dig? Till sist: Kom fram till vad relationen behöver för att vara fortsatt uppdaterad.

 

 

 

 

 

 

En vanlig fråga som vi som familjerådgivare möter kan låta så här:

Min partner och jag har svårt att prata med varandra om väsentligheter. Det kan vara frågor om vardagen, om barnen, om hushållet, om framtiden, pengar, sex, ja vad som. När jag tar initiativ till att prata, är jag samtidigt orolig för att situationen bara blir värre. Istället för att hålla oss till saken så hamnar vi lätt i gräl om vem som sa vad, mer än vad vi egentligen pratade om. Det händer nästan aldrig att vi kommer överens i en riktig fred, utan det blir mera som en vapenvila. Har ni några råd till oss?

 

Det verkar som att ni har fastnat i ett olyckligt mönster. Det är givetvis alltid bäst om man kan hjälpas åt med att skapa förändring, men om ni kommit i otakt så blockerar man ofta varandras försök. En sak du själv kan göra är att ge dig rätten till din egen upplevelse. Inse att du tar ansvar för att livet skall vara gott istället för att känna dig tjatig eller dum. Tänk dig att du skrev ner dina viktigaste livspunkter, som du inte kan kompromissa kring. Det kan handla om tonen mellan er, om hjälpsamhet, om rättvisa etc. Därefter visar du dessa för din partner samtidigt som du meddelar att du inte kommer att” röra dig ur fläcken” innan ni är överens vad/hur ni ska göra. Och det med en känsla av ömsesidighet.

Det skulle troligen behövas både mod, beslutsamhet och uthållighet för att du skulle orka stå fast vid en sådan strategi, men den skulle fungera.

Att ta hjälp av en par terapeut, kan hjälpa er att ta ett gemensamt ansvar för framtiden.

 

 

 

 

 

 

Har de senaste åren inte haft så många relationer. Och eftersom jag inte är så mycket för engångsträffar så har jag inte heller haft speciellt mycket närhet heller. När jag väl träffar någon blir jag väldigt nervös och känner en stor prestationsångest, vilket naturligtvis påverkar sexet negativt. Har dåligt självförtroende när det gäller min snoppstorlek och är rädd att jag "gör fel". Jag tycker om sex, men har nog aldrig känt den där wow-känslan som många andra pratar om. Hur vanligt är det med prestationsångest när det gäller sex och finns det några övningar man kan göra hemifrån som kan förbättra situationen?

"Osäker kille"

 

Hej. Få frågor är så laddade som sex. Historiskt har sexualiteten styrts av åsikter som antingen gjort sex till en fråga om makt, om plikt och ansvar, om synd och skam eller porrindustrins prestationsideal. Vår moderna, jämlika syn beskriver hellre sexualitet med ord som en ömsesidig, gemensam, lyhörd, lustfylld, etc. Alltså långt från makt, moral och prestation. Du låter som en kille som skulle må bra av att låta en relation få växa fram i lugn och ro. Det måste verkligen inte vara sex = samlag direkt! Vägen för dig kanske går via hederlig romantik, långa promenader, biobesök, en puss i nattens månsken. Du är själv inne på att det är nervositet som spökar för dig och vi vet ju att spöken brukar minska när vi lyser på dem. Om du/ni tar det varligt med varandra så hinner trygghet växa fram mellan dig och din partner. Då hinner du med att vara modig och berätta om såväl din rädsla som dina önskemål. Lycka till!

 

 

 

 

 

 

Vi pratar om att skiljas för vi känner inte längre attraktion för varandra. Det är inte så att vi är osams och grälar, utan vill varandra väl och vill vara vänner. Vi vill heller inte att våra två barn som är 8 och 10 år gamla ska fara illa. Vad säger vi till dom?

"Undrande"

 

För barn är en skilsmässa som företeelse i regel mycket svår att förstå. Undantag är om föräldrarna grälar och bråkar ofta, är återkommande dumma och arga eller ledsna på varandra. Då kan barn rentav önska att föräldrarna skiljer sig. I andra fall där föräldrarna är snälla i tonen, gör saker tillsammans, sover ihop på natten… ja då blir en skilsmässa oftast svår att förstå. Barn vill att det vanliga skall vara för evigt och är man osams så får man väl säga förlåt och bli sams igen. Det här ska absolut inte uppfattas som en rekommendation till att bråka mera för barnens skull! Bara kort belysa svårigheten med att förklara något som är svårt att förstå och kanske inte vill förstås.

Tänk att berättandet sker i etapper, först er information – sen barnens reaktion – sen era svar på reaktionen – sen mera information, exempelvis om när, var och hur ni tänkt. ”Vi är inte kära i varandra längre och därför …”, ”En av oss är kär i en annan och därför …”, ”Det är inte ert fel, inget ni gjort eller inte gjort, bara vårt ansvar”, ” Ni får lita på oss. Vi gör så här för att det ska bli bättre. Ni kommer givetvis att ha kvar oss båda även om det blir annorlunda.” Ni skriver att vänskapen finns men att ni saknar attraktion till varandra. Ett långt liv tillsammans innehåller vanligen perioder av påfrestningar och relationen kan behöva sitt medvetna arbete för omvårdnad. Jag undrar om ni har uttömt alla möjligheter i att trivas ihop?

 

 

 

 

 

 

Hej terapeuterna!

 

Så här lagom till jul ska ni få en nöt att knäcka... Vi var fyra vuxna och tre barn som firade en familjejul förra året. Inom loppet av tio minuter var allt ett kaos av skrikande ungar och julklappspapper överallt. Ingen såg ut att glädja sig över något. Hur kan vi få det annorlunda denna jul? "Besviken pappa"

 

Många barnfamiljer förstår precis vad du menar. Julen har så uppskruvade förväntningar att gränsen till kaos ligger nära. Om man vill skapa en lugn och fridfull jul med nöjda barn har man nytta av en jultradition som bestämmer programmet och ordningen för dagen så att alla vet vad man kan förvänta sig. Annars uppstår lätt ett tomrum som barn kan uppleva frustrerande och fyller ut med att synas och höras. Förbered barnen i god tid på hur just er jul kommer att se ut. Låt gärna barnen göra önskelistor som stöd för er fantasilöshet men inte som inköpslistor. Låt dagen präglas av gemenskap och att göra saker tillsammans. Använd förmiddagen till mer fysiska aktiviteter som en ”aptitretarpromenad” eller en sväng i pulkabacken. Ge de yngre och mest otåliga barnen en mindre julklapp från tomten på förmiddagen. För att bibehålla ordningen vid julklappsutdelningen är en enkel modell att låta barnen i turordning gå fram och hämta en klapp som inte är till barnet självt. Klappen överlämnas till mottagaren som ges tid till att öppna den, glädja sig och tacka givaren – innan nästa klapp hämtas fram. Så fortsätter det tills alla klappar har öppnats, tackats för och kommenterats. Låt gärna en av klapparna innehålla ett familjespel som ni sedan kan samlas kring. Detta kommer att ge er en helt annan julupplevelse. Lycka till med att skapa just er jultradition.

 

 

 

 

 

 

Jag har en son på 7 år som inte lyder mig och är allmänt uppkäftig. Även läraren i skolan har reagerat på samma sak. Det spelar ingen roll vad jag säger och hur arg jag blir, han bryr sig ändå inte. Vad ska jag göra?

"Arg pappa"

 

Barns förtroende för vuxna kommer inte alltid av sig själv. Det avgörs av relationens kvalitet mer än av vad som är rätt i sak och vem som står högst i rang. Trots hos barn uppstår när självkänslan blir hotad och kompetensen ifrågasatt. Därför bör barns reaktioner snarare tolkas utifrån vad som händer i dess relationer än som brister hos det enskilda barnet. Tänk dig en treåring som vill gå ut och leka. Barnet tar själv på sig höger stövel på vänster fot, jackan ut och in, öppnar ytterdörren och säger: ”Jag kan själv.” Föräldern tittar på barnet och säger: ”Du kan inte själv” och tillrättavisar barnet. Men nu blir barnet trotsigt och motsträvigt och samarbetet kollapsar. Vad gick fel? Föräldern hade förvisso rätt i sak men kränkte samtidigt barnets intention att pröva sin kompetens och förmåga. Det var alltså föräldern som trotsade barnet först. Flytta därför ditt fokus från barnet till dig själv och fråga dig hur Du kan möta barnet på ett sätt som ökar ditt barns självkänsla och hur Du kan förbättra relationens kvalitet. Gör dig betydelsefull, lek tillsammans, ge beröm och tona ner betydelsen av att det måste bli rätt. Engagera dig i för barnet viktiga frågor, som t.ex. skolan, och visa samma respekt som du gör för chefen på jobbet. Det kommer att generera lust till samarbete hos både dig och ditt barn.

 

 

 

 

 

 

Våra barn börjar bli stora (15 och 17 år) och behöver oss allt mindre. Vi har ansträngt oss för att vara bra föräldrar men är rädda för att vi glidit ifrån varandra. Har ni tips om hur vi kan göra för att vårda om oss?

”Vilsna”

 

Hej, Vi tror att det är många som känner igen sig i er fråga. Ett engagerat föräldraskap ser sitt mål, och sen då? För att få ihop veckopusslet delar många föräldrar upp rollerna mellan sig helt enkelt för att det är effektivast. Och när barnen själva sköter sitt schema blir det massor av tid över för föräldrar. Några fyller snabbt tillvaron med egen JAG tid, andra söker efter gemensam VI tid. Kanske är det just där ni är. Vi brukar råda par att ge varandra tid och prata omsorgsfullt om vad som är Jag tid och vad som är Vi tid och hur ni ska få till en balans som passar er båda. Att se på tv, är det Jag eller Vi? Att resa, bada, jaga, umgås med vänner, är det Jag eller Vi? Det brukar vara bra att t.ex. ta långpromenader eller göra bilutflykter för att få den där sammanhängande tiden för att prata. Och tänk på att det kan ta tid att hitta den nya formen – en form som i bästa fall ska hålla i ytterligare 40 år. Lycka till!

 

 

 

 

 

 

Vi har 2 barn som ofta kivas. Dom retas, knuffas och förstör för varanadra. Hur vi än säger till så hjälper det inte. Vad kan vi göra?

”Föräldrarna”

 

Visst är det besvärligt när de som vi älskar kivas och bråkar. Det känns ju så onödigt när det kunde vara så bra! Det där med konflikthantering är inte medfött (tyvärr) utan måste läras in. Att vänta på sin tur, lyssna på och respektera andra, få en känsla för rättvisa är nödvändig kunskap i livet. Och vi förstår att det är vuxna som måste lära ut hur man gör. Förskolan är en viktig plats för denna inlärning. Genom sina rutiner, sitt sätt att planera och ligga steget före barnen, personalens sätt att samarbeta skapar en kultur som nästan alla barn accepterar. Det är självklart att man väntar på varandra vid maten, tar undan sin tallrik, plockar undan leksaker etc. Jag tror att ni föräldrar behöver prata om i vilken grad är ni ett samarbetande team? Spelar ni spel, bygger lego, lagar mat ihop och hur förmedlar ni då er kunskap till barnen. Det är lätt att man fokuserar för mycket på barnens reaktion istället för att prata om hur ni visar hur man gör. Ta er tid och ta frågan på allvar – hur gör Ni. Hör gärna av er och berätta hur det går.

 

 

 

 

 

 

Min partner klagar och säger att jag är svartsjuk på hans telefon och surfplatta. Men jag tycker inte att det är ok att han jämt kollar på den. Ibland vill han inte visa vem det är ifrån och det är då jag blir sur. Det är väl inte samma sak som svartsjuka. ”Anonym”

 

Det du beskriver låter inte som svartsjuka. Snarare att du upplever dig utanför, åsidosatt, bortprioriterad, etc. Kärlek innebär öppenhet och lyhördhet inför varandra och du bör känna dig stolt över att vara den som värnar om kontakt. Men smartphones och surfplattor är med oss nästan överallt. På jobbet, i TV soffan, i trafiken, vid matbordet, till och med i sängkammaren. På en förskola fick personalen vädja till föräldrarna att stänga av sina mobiler vid hämtning och lämning för att barnen reagerade med stress då dom inte fick kontakt med sina föräldrar. Och faktiskt är det på samma sätt med oss vuxna. Vi hamnar lätt i en obehaglig stress när vi inte får kontakt. Med risk för att låta urålderlig så vill jag ge några kärleksvårdande råd: Gör några gemensamma aktiviteter och lämna mobilerna hemma. Kom överens om att måltider är Er stund, andra får komma sen. Köp en väckarklocka och lämna mobilerna utanför sovrummet.

 

 

 

 

 

 

Jag har en sambo och vi har ett litet barn. Jag älskar min familj men har ändå varit otrogen vilket jag ångrar djupt. Vi har pratat igenom detta tillsammans men min sambo vägrar släppa det. Jag är hela tiden kontrollerad och ifrågasatt. Vad ska jag göra? ”anonym”

 

I ca 70% av alla relationer förekommer någon gång otrohet. Otrohet drabbar många men hoppfullt nog separerar bara var femte drabbat par. Otrohet är ett individuellt ansvar men har alltid sin grund i en bristfällig parrelation. Ha förståelse för din sambos ifrågasättande. Dennes upplevelse kan liknas vid att du har ditt barn i ett annalkande rum med en barnvakt. Plötsligt gallskriker barnet varpå du rusar in och ser att barnet slagit sig. För att kunna sortera i situationen och de upprörda känslorna behöver du i den stunden exakta svar på vad som har hänt och hur ansvarsfrågan ser ut. Tänk dig nu att barnvakten blir vag och undfallande. Ju mer denne tonar ner desto mer kommer du att tona upp. På samma sätt behöver din sambo få ställa många frågor och få detaljerad information. För dig kan skam och skuld göra det svårt att vara tydlig och att ha logiska svar på en impulsiv handling. Var delaktig och fortsätt prata med din sambo. Försök hitta ett samtalsklimat där ni hjälper varandra att tillsammans lägga pusslet om vad som hänt. Moralisera inte och håll samtalet till fakta, känslor blir så lätt självupptagna. Ta promenader och ha gott om tid för varandra. Det kan vara jobbigt men det är den bästa gåvan ni kan ge ert barn.

 

 

 

 

 

 

Hej terapeuterna. Jag ligger i en rätt stökig separation och vi har två barn, 6 och 8 år. Jag vill att det ska bli bra för dom. Vad ska jag tänka på? Hälsningar bekymrad pappa

 

Barnen kommer för lång tid framöver att fortsätta betrakta sig som en familj även om ni inte bor ihop. Ni föräldrar behöver därför fortsättningsvis vara rädda om varandra och om ert samarbete och ge den andre föräldern anledning att tala gott om dig inför barnen. För barn är det viktigt att ha föräldrar som mår bra och är överens. Ni har därför ett ansvar mot barnen att behandla varandra som föräldrar väl och generöst. Var försiktig med känslor. Särskilt ledsenhet och arghet väcker barns oro. Var extra omvårdande mot barnen och försäkra dom om att du inte försvinner ur deras liv även om det är självklart. Att prata en stund extra på sängkanten kan betyda mycket. Befria barnen från skuld. Barn före 12 årsålder bör inte vara delaktiga i, och därmed inte ansvariga för, några beslut men var informativ och låt barnen vara delaktiga i dina positiva val. Låt barnen ha kvar en god kontakt med mor- och farföräldrar. Introducera inte nya partners under första året och kom ihåg att vart tredje barn är med om en separation som i dom allra flesta fall går bra.

 

 

 

 

 

 

Det känns stressigt och rätt kaotiskt i vår familj just nu. Våra barn som är 13 och 16 år är ständigt på väg till något och ofta är det vi föräldrar som assisterar. Jag saknar våra lugna hemmakvällar då vi fixade kvällsmat, läste läxor och hjälptes åt att lägga barnen. Är det normalt att ha det så här? ”tonårsförälder”

 

Många känner säkert igen sig i din beskrivning. För många tonårsföräldrar handlar det om att vara effektiva för att få tiden att räcka till. Och ändå hinner man inte med allt. Familjens utveckling sker i steg, i vissa steg trivs man bättre än andra. Några älskar småbarnstidens absoluta närhet, andra skoltiden med gradvis ökande frihet och ansvar ända upp till vuxentiden. Det verkar som om ni står inför ett nytt steg i familjens utvecklingstrappa. För att hjälpa känslan av gemenskap brukar vi rekommendera tonårsfamiljen att införa regelbundna Familjeråd, gärna varje vecka ex söndag kväll. Där tar man tag i veckans händelser, matönskemål, hjälpönskemål mm. Kom ihåg att göra det enkelt, roligt, gott, och meningsfullt och varför inte avsluta med go-fika och ett familjespel. Ha tålamod och påminn er om att det är ni vuxna som visar vägen för att Familjerådet blir av, och sker på sin bestämda tid även om tonåringen inte har kommit.